Något spirar i luften, och det är inte våren. Snarare något slags nyväckt hopp, i kombination med uppdämd frustration, ilska och droppar som fått bägare att rinna över.
Jag blev intervjuad i veckan för en artikel och fick en fråga om hur klimatkampen går just nu. Jag skulle ju säga att den fortfarande har uppförsbacke (särskilt i Sverige där politiken går åt motsatt håll), på grund av pandemiefterdyningar, lågkonjunktur, Ukraina, Gaza – ja, vi är helt enkelt lite kriströtta.
MEN – något är på väg att hända. Det bubblar ny energi under ytan, och jag tror mycket handlar om att klimatfrågan vuxit till en större fråga än enbart utsläpp. Plötsligt pratas det mer än på länge om ”Tax the rich” (alltså att beskatta de rika mer för att finansiera samhället), om hur mer mycket de rika släpper ut, om orättvisor som måste bekämpas. Greta blev i år en frontfigur för kampen för att bistå Gaza – vilket knöt ihop klimatfrågan tydligare med frågan om mänskliga rättigheter.

Foto: Logan Weaver/Unsplash
Dessutom började politiker som pratade klart och tydligt om att samhället måste bli rättvist, att klassklyftorna måste minska och att folk måste ha råd att leva nå framgångar runt om i världen:
Zack Polanski/Green Party – Storbritannien

Foto: Chris Lawton/Unsplash
Storbritanniens Green Party fick en ny partiledare, Zack Polanski, för bara ett par månader sedan. Via hans tydliga budskap har partiet nått rekordartade framgångar – de har nu fler medlemmar än Labour (!) och senaste opinionsmätningen visar att de har 13% av väljare (mer än någonsin tidigare).
Zohran Mamdani – New York

Foto Romeo A/Unsplash
34-årige Zohran Mamdani kammade hem borgmästarvalet i New York efter att ha klättrat från 1% av rösterna i februari till över 50% när valnatten var över. Mamdani är inte bara ung, han är också muslim – den första någonsin att inneha borgmästarrollen (och vi ska inte glömma att detta alltså är staden som för evigt är märkt av terrordåden 11 september 2001).
Men Zohran vann, trots att han hade oddsen emot sig (och trots att 26 av USAs miljardärer plöjde ner miljontals dollar på att motarbeta hans kampanj). Han vann för att han hade ett tydligt rättvisebudskap: New York ska vara möjligt att leva i för alla. Han pratade om hyresregleringar och gratis kollektivtrafik, samtidigt som han tagit ställning för transcommunityt, vill bekämpa miljöföroreningar, har tydlig klimatpolitik med bas i rättvisa och demokrati och vill satsa mer på skolor och utbildning.
Rob Jetten/D66 – Nederländerna

Foto: Remy Gieling/Unsplash
Det liberala partiet D66 blev oväntat störst (med knapp marginal) i Nederländernas val, vilket också innebar att Geert Wilders främlingsfientliga parti backade rejält. D66 har pratat om grundläggande frågor som bostadskrisen i landet (vill bygga fler rimligt prissatta bostäder samt stötta kommuner som bygger hyresrätter), men har också en tydlig klimatpolitik (mer förnybar energi, skarpare klimatmål, minskad biltrafik och låta utsläpparen betala) bland annat. Förbättrad integration av invandrare och satsningar för jämställdhet och jämlikhet. Ett slags liberalt mittenparti med en smula vänsterpolitik på toppen, kan man säga.
Dessutom är 38-årige Rob Jetten (som nu kan bli Nederländernas yngsta premiärminister i en kommande koalitionsregering) homosexuell och före detta klimatminister, vilket också tyder på att nya vindar blåser. Gemensam nämnare med övriga i den här listan? Han pratar mycket om rättvisa, om samarbete och att motverka polarisering.
Catherine Connolly, Irland

Foto: tommy Bond/Unsplash
På Irland vann 68-åriga Catherine Connolly nyss presidentvalet med helt galna 63% (!) av rösterna. Connolly varr en oberoende kandidat, men starkt uppbackad av vänstersidans partier – och hon har haft rättvisa som ett av sina viktigaste budskap. I sociala medier har hennes jordskredsseger förbluffat: ”Ireland just elected an independent, pro-labor, pro-environment, pro-Palestine, pro-abortion, pro-gay, left-wing grandmother who describes herself as a socialist and pacifist who wants to reunify all of Ireland. And she won by a landslide”.
Jag hoppas så innerligt att det här skiftet jag tycker mig se inte bara är ett utslag av min egen algoritmbubbla, utan att det är början på något nytt. Att det är tydliga tecken på att människor över hela världen törstar efter genuina politiker som verkligen vill medborgarnas bästa, som vill ge kommande generationer en beboelig planet, som vill motarbeta orättvisor, fördela resurser jämnt, arbeta för människors lika värde och vågar ta ställning och höja rösten för de mest utsatta.
Att den högerextrema våg som kulminerat med Trumps vidriga politik nu kommer att försvagas, och en varmare och mer medmänsklig period väntar.

Foto: Roman Kraft/Unsplash
Jag känner en smula hopp för första gången på rätt länge, och jag tänker passa på att njuta. Hur känner ni?
(PS! Nästa år är det val i Sverige. Hjälp till att skapa förändring även här genom att bidra till kampanjen 89 procent!)









































































